Väggarna knäpper och rister
Jag blundar och lyssnar.
Naturen ömsom viskar med en lätt bris för att plötsligt ta och piska ilsket mot fönstret.
Vad bär du med dig Dagmar?
Vilka budskap färdas i din vind?
Känner moderjords styrka, hur små vi är. Hur vår moderjord likt en tålmodig förälder låter oss hållas. Låter oss tro att vi kan kontrollera, förutsäga, fördämma, förädla, förvandla och härska. Tänker, ödmjukt ska vi tacksamt inse hur små vi är. blundar och lyssnar på Dagmars vind.
Öppnar fönstret lite,lite. Dagmar sjung för mig tills jag somnar. Låter kudden vila mjukt mot min kind.
